Elisabeth Åsbrink

Övergivenheten är en roman om en familj, om tre kvinnor och tre städer, som bygger på Elisabeth Åsbrinks egen familjehistoria. Berättarjaget vill en gång för alla vill sätta namn på den ödsliga skugga som följt henne genom livet och som hon misstagit för normaltillstånd. Genom att skildra Rita, Sally och Katherine, spårar hon hur hemligheter, lögner och tabun går från en generation till nästa. Det är en fängslande berättelse om kärlek, emigration och mänskligt liv i hatets skugga. Övergivenheten gestaltar med stor inlevelse erfarenheter och skeenden, såväl vardagliga som mer dramatiska,under nittonhundratalet i Thessaloniki, London och Stockholm, och följer spåren tillbaka till judarnas fördrivning från Spanien under 1300-talet och 1400-talet. Det är en klassisk författarfråga: vem är jag och vad är det för värld jag befinner mig i? Jag har levt i så många år som om jag var på en öde ö, som om jag var helt ensam, som om jag inte hade några släktingar, ingen historia, ingenting. På ett sätt har jag skrivit den här boken för att se: is there anybody out there? Jag har följt mina trådar av familjehistoria och försökt att bygga en familj.

Elisabeth Åsbrink är författare och journalist, tidigare anställd på Sveriges Television. Hon debuterade 2009 med Smärtpunkten, om Lars Norén och polismorden i Malexander. 2011 kom Och i Wienerwald står träden kvar, om en pojke som levde i Sverige under kriget, åtskild från sina föräldrar i Wien. Boken riktade också ljuset mot Ikea-grundaren Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. 1947 från 2016 är en krönika över ett år där vår samtid formades, och Orden som formade Sverige (2018) är en exposé över svenska ord, uttryck, talesätt, värderingar. Elisabeth Åsbrink har nominerats till Augustpriset tre gånger och vunnit det en gång, för Och i Wienerwald står träden kvar.

Handbok för demokrater. Hur gör en enskild människa för att skydda demokratin?
Redaktörer: Elisabeth Åsbrink, Sverker Sörlin och Ola Larsmo.

Demokratin kan tyckas vara lika självklar som att andas. Men de senaste årens auktoritära rörelser i länder nära oss och längre bort har visat att den snabbt kan relativiseras och nedvärderas, hotas till livet kort och gott. Det gäller också här.

Demokratin behöver ett aktivt skydd. Men exakt hur skyddet ska se ut behöver vi inte vara eniga om. För som redaktörerna för denna bok konstaterar: Det demokratiska samtalet ska spreta, det ska bestå av en kör av olika stämmor. Demokrati kan definieras som en sund oenighet. Det farliga är inte att ta del av åsikter vi ogillar, det farliga är om bara en röst, en åsikt släpps fram och om samtal och argument övergår i hot och hat. Då eroderar demokratin inifrån.

Så här är en kör. 21 bidrag, 24 författare. Alla har de hörsammat författaren Hédi Frieds uppmaning om att göra något för att skydda demokratin.

Ett möte i hennes kök resulterade i den rikstäckande kampanjen #vimåsteprata, ett samarbete mellan Svenska PEN, Studieförbunden och folkhögskolornas intresseorganisationer. Handbok för demokrater är ett led i den kampanjen.

Det som började med nedsättande tillmälen, inledningen till dehumaniseringen, fortsatte med isolering i gettot, och resulterade i mord. Det har hänt, det kan hända igen. Ignorera inte det som händer omkring dig nu, för jag känner igen denna början. Man ser den överallt, inte minst
i forumens kommentarsfält på Internet, där avhumaniseringen av människor görs lätt och utan eftertanke. Vänj dig aldrig, blunda inte för det obekväma, för tecken som kan förebåda ondska. Höj din röst för rättvisan, fånga ögonblicket när din röst kan ändra på det påbörjade onda och var med och skapa en bättre värld.
Hédi Fried, initiavtivtagare till kampanjen #vimåsteprata och till Handbok för demokrater.

Allt överskott från försäljningen av Handbok för demokrater går till Svenska PEN.
Medverkande:
Marco Armiero
Majgull Axelsson
Aase Berg
Timothy Collins
Mohammad Fazlhashemi
Hédi Fried
Anita Goldman
Göran Greider
Sara Hjellström
Nirob Islam
Antje Jackelén
Anna Jörgensdotter
Christian Landgren
Ola Larsmo
Daniel Lindvall
Per Molander
Thomas Olsson
Nalin Pekgul
Kristina Persson
Gellert Tamas
Anders Wijkman
Per Wirtén
Nina Wormbs
Per Ödling

Elisabeth Åsbrink är en av våra mest mångsidiga författare, och rör sig utan ansträngning mellan reportage, krönika, sakprosa och skönlitteratur. Oavsett genre, löper samma röda trådar genom hennes arbete - frågor om minne och glömska, om att vara kvinna och att vara man, om konstens frihet och ansvar och om tidens gång.

Tack och hej leverpastej är en samling av kortare texter som har varit publicerade i olika sammanhang, som förord till bokutgåvor, som debattinlägg och krönikor i dagstidningar och tidskrifter. Om att vara vän med ett geni (Lars Norén), om ett broderi fyllt av hakkors eller om svensken som fredsskadad: ämnena är både vidöppna för tolkning och bjuder motstånd, argumentationen både road och skarp. Detta är Elisabeth Åsbrink i kortformat. Men som vanligt når hon fruktansvärt långt.

Är kvinnan en hona eller en människa? Är mannen en härskare eller en slav? Ska förnuft råda eller den kristna moralen? Frågorna som formulerades under andra halvan av 1800-talet satte Europa i brand, och det var författare och intellektuella i Norden, med namn som Ibsen, Strindberg och Leffler, som tände stubinen.

Alla ville till Köpenhamn, för här fanns alltings centrum, litteraturkritikern Georg Brandes, det moderna Nordens gudfar. Hit drogs också Victoria Benedictsson, en postmästarfru från Hörby, som gjort succé under pseudonymen Ernst Ahlgren. Hennes oförutsägbarhet och självständighet har fascinerat läsare och uttolkare in i våra dagar. Liksom hennes självmord: dog hon av olycklig kärlek till Georg Brandes, resultatet av övergrepp i barndomen eller var självmordet en logisk följd av att ha levt i ett patriarkalt system?

Elisabeth Åsbrink har i sin nya biografi följt Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren tätt i spåren. Från gården på Söderslätt över det klaustrofobiska äkta hemmet i postmästarbostaden i Hörby till rummet på hotell Leopold i Köpenhamn där hennes liv tog slut, när hon bara var trettioåtta år. Det här är en biografi om en tänkande kvinna som försökte spränga könsgränserna och slutade sitt liv i ett crescendo av emotioner, i en tid besatt av litteratur, sex och död.

Elisabeth Åsbrink är en av våra främsta författare. Hon belönades med Augustpriset för Och i Wienerwald står träden kvar (2011), nominerades 2016 till samma pris för den internationellt prisade 1947, och debuterade skönlitterärt med sin självbiografiska Övergivenheten (2020).

Elisabeth Åsbrink gör en lysande upptäcktsfärd genom svensk idéhistoria.
Dagens Nyheter

Det är välskrivet, ofta roligt och utmanar läsaren att säga emot och fundera på egna bättre exempel.
Aftonbladet

Det brukar ju heta att land ska med lag byggas. Men kanske kan man lika gärna tala om att land ska med ord byggas? Det är genom citat, traditioner, modeord och sångtitlar som vi gör oss en bild av vårt sammanhang, vårt arv, vår nation. Men tider förändras, språk förändras, nya ord kommer till, andra går förlorade.

I denna bok gör Elisabeth Åsbrink en forskningsresa genom svensk historia och talesätt, från den (kungliga) svenska avundsjukan till #metoo, för att ta reda på hur orden format svenska värderingar och hur vi klär dessa värderingar i ord.

Det finns inte mycket som är självskrivet med de ord som vi uppfattar som grundstenarna i vårt nationsbygge. Däremot går det att på lite oväntade ställen hitta något som är typiskt svenskt, det vill säga en relativt tidig uppmärksamhet på kvinnors och barns rättigheter i Det går an och Barnets århundrade.

Men hur svenskt är egentligen ishockey? Och får man egentligen säga vad som helst i det här landet?

Orden som formade Sverige är en personlig, rolig och bitvis provocerande läsning av svenskheten, en nödvändig komplicering av ett nationalitetsbegrepp som på sina håll blivit väl enkelt.

Elisabeth Åsbrink gör en lysande upptäcktsfärd genom svensk idéhistoria.
Dagens Nyheter

Det är välskrivet, ofta roligt och utmanar läsaren att säga emot och fundera på egna bättre exempel.
Aftonbladet

Jag hoppas att 'Orden som formade Sverige' blir vida läst.
Smålandsposten

Åsbrinks bok är av ett eget slag. Den handlar mer om svenskarna än om Sverige. Mer om värderingar, mer om språk och tankevärldar än om årtal och regent- och regeringslängder. Den är fri i tanken, hoppar i tiden när den stöter på paralleller, befruktar de stora linjerna med anakronismer och sidospår, och som lärobok för oss som för ofta tittade ut genom klassfönstret under historielektionerna är den oslagbar.
Västerbottenskuriren

Kapitlet om vad svenskarna visste eller inte kände till om Förintelsen är en av de elegantare avrättningarna av Jan Guillou som skrivits, det apropå hans påstående från häromåret om att svensken intet visste om folkmorden före 1945.
Expressen

Åsbrink skriver med sedvanlig klarhet, ibland med vasst patos och alltid med nyfikenhet. Uppfordrande och stimulerande om svenska ord.
Göteborgsposten

Här finns en lång rad alldeles underbara texter. Kloka och vackert skrivna.
Sydsvenska dagbladet

Hon skriver elegant, humoristiskt, ibland med en ironisk ton, och bakom ligger en imponerande källforskning./.../ Jag hoppas att 'Orden som formade Sverige' blir vida läst.
Borås Tidning

Läsvärt och tänkvärt.
BTJ

Augustvinnare 2011! Årets fackbok.

Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Adressaten var Otto, en judisk pojke som tretton år gammal ensam kommit till Sverige från ett Österrike som alltmer präglades av nazisternas maktövertagande 1938. Ottos föräldrar blev kvar i Wien och bevittnade den tilltagande terrorn mot den judiska befolkningen. Breven till Otto visar hur deras vardagsliv hela tiden kringskärs. De försöker hålla modet uppe, både på sig själva och på sonen, de gläds åt att han har nått friheten, men samtidigt lyser sorgen och saknaden igenom. De sista brev Otto får har avsändaradressen Theresienstadt ? hans föräldrar skulle aldrig återvända.

I Sverige hamnade storstadspojken Otto på landet, i gränstrakterna mellan Skåne och Småland. Med tiden fick han arbete som dräng hos familjen Kamprad på gården Elmtaryd i Agunnaryd. Mellan sonen i huset, Ingvar, och Otto uppstod en stark vänskap. Samtidigt var Ingvar Kamprad aktivt engagerad i nazistiska organisationer och en stor anhängare av fascisten Per Engdahl. Hur kunde detta hänga ihop?

Med utgångspunkt i detta unika brevmaterial ger Elisabeth Åsbrink en personlig och engagerad skildring av den svenska stelbentheten och räddhågsenheten under andra världskriget och visar hur anti-semitismen genomsyrade samhället. Intervjuer med Ingvar Kamprad gjorda 2010 ger relief åt hennes berättelse.

1947 är en bok som i den personliga krönikans form vill pejla inte bara ett givet års händelser, utan också hur de processer som sätts igång och är i rörelse då i högsta grad är aktuella i vår egen tid: Palestinafrågan, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, begreppet folkmord, feminismen och minnet av Förintelsen.